Nu har vi ätit vår sista middag i Indien och väntar på hämtning till flygplatsen. Om ca fem timmar lyfter planet, sen har vi mer än ett halvt dygn framför oss i luften och i Bryssel.
Idag har vi strosat runt i Delhi och gjort slut på våra sista slantar på smått och gott. Kul att så många har följt vår resa, vi ses när vi kommer hem.

Sista natten

Nu börjar resan närma sig sitt slut. Det är med blandade känslor vi förbereder oss för hemfärd imorgon natt. Vi har haft en helt fantastisk resa och hunnit med väldigt mycket mer än vi hade trott från början. Jag skulle gärna ta en vända till, samtidigt som vi alla har börjat prata ganska mycket om vad vi ska göra när vi kommer hem, eller framförallt vad vi ska äta. Ko står väldigt högt på den önskelistan.
När vi tittar på bilder från Taj Mahal och Varanasi känns det som att det var väldigt länge sedan, nästan inte ens som samma resa och det kommer nog att behövas ett tag för att smälta allt och komma fram till vad de riktiga höjdpunkterna var, men tigrarna i Bandhavgarh kommer antagligen ganska högt. Å andra sidan tävlar den upplevelsen mot Taj Mahal i solnedgången, båttur på Ganges, lyxhotell i Himalaya, utflykt över trädgränsen i Himalaya och mycket mycket mer. Som sagt, det kommer att ta ett tag för att sortera alla intryck. Imorgon ska vi ta sovmorgon och sedan gå runt i Delhi och se vad den staden har att erbjuda när vi inte har en guide som kör oss mellan olika sevärdheter som senast vi var här, så det här är förhoppningsvis inte det sista inlägget.

Här är facit för resan. Sammanlagt säger Google att det blir ca 380 mil, men en del av sträckan har ju klarats av via tåg och flyg, så det stämmer nog inte riktigt.


Visa större karta


A, New Delhi, Delhi
B, Agra, Uttar Pradesh
C, Khajuraho, Madhya Pradesh
D, Bandhavgarh, Madhya Pradesh
E, Varanasi, Uttar Pradesh
F, New Delhi, Delhi
G, Chandigarh, Chandigarh
H, Shimla, Himachal Pradesh
I, Manali, Himachal Pradesh
J, McLeod Ganj, Himachal Pradesh
K, Jawali, Himachal Pradesh
L, Chamba, Himachal Pradesh
M, Dalhousie, Himachal Pradesh
N, Amritsar, Punjab
O, New Delhi, Delhi

Smuts och bajs

Dessa är andra ämnen som måste nämnas i bloggen innan resans slut. Indien är, som befarat, jävligt smutsigt! Jag har hittat fler sorters smuts än jag trodde var möjligt. Eftersom jag är lite känslig angående smuts (vem är inte det?) så kan man säga att resan varit som en terapi för mig. Frågan är om jag kommer att städa/tvätta/sprita mer eller mindre när jag kommer hem...
Det värsta hände här i Amritsar, igår när vi besökte The Golden Temple. För att få gå in i ett tempel måste man ta av sig skorna. Detta gjordes några hundra meter före själva ingången, så vi knallade barfota på gatan i beckmörker (bara det!). Väl vid porten skulle man gå igenom ett fotbad, (FOTBAD!!) som säkert tusentals indier hade knallat igenom före oss den dagen (vi var där sent på kvällen). Vattnet såg ut att kunna resa sig och gå därifrån när som helst. Nu är det inte så att jag tycker att alla indier är smutsiga, men en människa som överlever ett dopp i Ganges kan inte vara en människa som är särskilt renlig av sig. I morse var jag säker på att vakna med fötterna fulla av prickiga svampar, eller ögon. Men se, de såg ut precis som vanligt, antagligen för att jag skinnflådde dem med tvål och flaskvatten.

Och så bajset. -Resans vanligaste samtalsämne! Vi har nästan fört protokoll över bajsandet, och det varierar både i form, färg och mängd. Jag vet inte om mina reskamrater gillar att bli uthängda, men jag kan åtminstone berätta att den som klarat sig undan den berömda Indiendiarren är katarrmagen själv, moa! Nöjd som sjutton, men än ska jag väl inte ropa hej, två dagar kvar...
Bajs finns i mängder både på gatorna och i skogen. Läskigaste bajsminnet var när Peter såg nåt som såg hyffsat färskt ut och sa "Det där skulle nog kunna vara björn". Då blev jag skitnödig kan jag lova. Björn är min andra fobi. Efter smuts.

Ps. På tempelområden kan man även trampa i tuggummi. Det gjorde jag. Barfota förstås.

O helga ko

Man kan egentligen inte skriva en reseblogg om Indien utan att nämna korna. Så här kommer ett koinlägg. Kor, de finns bokstavligt talat överallt här i Indien. I alla former. I städerna är de oftast magra och halta. På landsbygden ser de finare ut och vaktas ofta noga av sin ägare. Deras huvudföda verkar bestå av skräp. Kartong är en favorit. Ibland kan man se dem stå och mumsa med hela huvudet i en soptunna. De är otroligt lugna och stabila, även när de parkerat för en tupplur mitt på motorvägen. Indierna är förvånadsvärt tålmodiga med sina fyrbenta vänner. Jag har aldrig sett spår av frustration över bilköerna som de orsakar. Vi har också fått lära oss att de indiska korna inte alls är heliga, som vi alltid har trott. Men de är högt respekterade, eftersom indierna älskar mejeriprodukter. Köttet äts bara av gamarna (tyvärr! Jag skulle nästan döda för en hamburgare just nu)!
Hundar är tvärtemot korna inte särskilt respekterade. Nio överkörda hundar har vi skådat hittills. Man bryr sig inte ens om att slänga ner dem i diket när man kört över dem. Ett fåtal har gått i koppel, alla i bergen, där även okopplade hundar ser fräschare ut och till och med kan påminna om en riktig ras. Vi har sett många spinkiga valpar, och jag tror jag måste kolla igenom Peter och Camillas packning innan vi åker hem, så ingen har "råkat" slinka med. Vi passar oss dock från att klappa hundarna, även de fina, av rädsla för rabies. Såg en liten pojke bli biten i Varanasi och det såg riktigt otäckt ut.

Läsare

Vi är väldigt nyfikna på hur många som följer bloggen, det enda vi vet är att det som regel är en bit över 100 sidvisningar per dag. Det skulle vara jättekul om alla som läser det här inlägget skriver en kommentar, det behöver inte stå något särskilt, bara namn eller liknande, så vet vi vilka vi skriver för :)

Amritsar

Idag bar det av mot Amritsar. Vi har nu lämnat bergen och "kylan" bakom oss och tagit oss ner till låglandet och den härliga värmen. På vägen stannade vi för att köpa mango av en liten indier som stod vid vägkanten. Himelskt gott, kommer inte kunna äta mango hemma igen. Lite senare blev det kisspaus ute i det fria. Jag och Johanna gör vårt bästa för att gömma oss från nyfikna blickar. Några vägarbetare löser situationen genom att omplacera sig så att de helt ogenerat kan stirra på oss.
När vi kommer fram till hotellet ser det väldigt fint ut. Lite för fint... efter lite strul vid receptionen inser vi att vi hamnat på fel hotell. Vi och väskor packas in i bilen så bär det av igen. Chauffören verkar lite vilsen i den här staden men som tur är möter helt plötsligt managern från hotellet oss i en korsning och visar oss vägen från en motorcykel. Kvällen har vi spenderat vid det gyllene templet och blivit attackerade av indier och deras kameror.   

Paradiset

Klockan är halv nio på morgonen när vi möter upp Kevin, vår bergsguide som ska se till att vi inte går vilse i dimman. Vi påpekar att vi är glada över den strålande solen, han skrattar lite till svar och frågar om vi har regnkläder med oss. Peter och Camilla ligger kvar på hotellet. De ska spendera dagen i den lilla staden som vi nu promenerar ut ur. Vägen blir snabbt brant, leder upp i skogen norrut. Vi möter några rödklädda tibetanska munkar på vägen. De är på väg till templet där Dalai Lamas födelsedag idag ska firas. Kevin är för det mesta tyst. Han ställer någon fråga om sverige ibland och hans engelska är bra. Han viker av från den smala vägen och väljer en stig till höger. Vi följer efter, tysta, eftersom vi redan är lite flåsiga av promenaden. Någon har stadgat upp stigen med stenar, vilket gör det lite svårare att gå, men jag anar att man i regn hade varit tacksam över dessa. Vi vandrar på stigen genom cederskogar, passerar Kevins hemby och genom en mindre by som ligger på en låg bergskam med vacker utsikt åt båda hållen. Köper varsin apelsinjuice som vi packar ner i väskorna bredvid vattenflaska och regnponcho. Stigen fortsätter uppför, men nu längs bergskanten. Där nere ser vi guidens lilla hemby och nedanför den Mcleodganj, staden vi lämnat för en timme sen. Det är i början av monsunen och grönskan letar sig fram överallt. Emellanåt blir vägen flackare och jämnare, då passar vi på att pusta ut och vågar vrida huvudet för att beundra utsikten en stund. Snart kommer vi in i en väldig skog av Rhododenronträd. De syns så långt ögat kan nå uppför berget och i dalen nedanför oss. Kevin berättar att de blommar i mars, röda blommor stora som en hand. Vi bestämmer snabbt att vi någon gång måste åka tillbaka hit när träden blommar. Vandringen fortsätter under tystnad. Det enda som hörs är fågelkvitter, tre par fötter som kämpar sig uppför stigen, och mina och Christophers lätta flämtningar. Kevin verkar helt oberörd av ansträngningen och går med händerna nerkörda i fickorna. En ko råmar nere i dalen. Det är som om världen står still. Jag förstår nu varför hinduerna byggde många av sina tempel på bergstoppar. Bergen är en plats för meditation. All stress och alla tankar sprids med vinden, och kvar finns bara vi.
En himmelsblå fjäril fladdrar långsamt förbi och kittlar mig på armen. Uppe i slänten står en indisk kvinna med sin son och plockar gröna växter i en stor korg. Deras enda get står en bit ifrån och betar. Vinden fångar kvinnans orange sjal så att den fladdrar som en eld mitt i allt det gröna.
Tusentals nyckelpigor sitter längs stigen, nästan en på varje sten. Jag får koncentrera mig för att inte trampa på dem i den svåra terrängen. Plötsligt avbryts tystnaden av ett gäng högljudda indiska killar i 20-årsåldern som kommer strosande nerför berget. De är klädda i pilotbrillor, bootcutjeans och flipflops och går med varsin cigg i mungipan. De känns totalt malplacerade i den fridfulla naturen. Vi passerar dem snabbt och snart hör vi inte längre deras rop och ekot från andra sidan dalen. Stigen blir ännu brantare sista biten, vi måste stanna flera gånger och hämta andan. Äntligen har vi vandrat den knappa milen uppför och når toppen! Den liknar mest en gräsklädd kulle. Vi slår oss ner på en bänk byggd av stenar och får varsin lunchpåse av Kevin. Magen kurrar och vi äter med god aptit utan en tanke på bakterier och magsjuka, trots att vi äter blöt mat med fingrarna. Under tiden vi äter kommer dimman smygande uppför berget och snart är den vackra utsikten ersatt av ett enda stort vitt sudd. Vi vandrar till andra sidan kullen och möter till min stora förtjusning en liten flock bergsponnyer som betar av det korta gräset. Vi sätter oss i backen. En svart ponny kommer nyfiket fram för att undersöka om vi har något gott med oss. När den inser sitt misstag återgår den till att beta.
Jag tittar på Christopher och tycker att han ser friskare ut än på länge. Jaa, nog är vi i paradiset.