En tur upp i bergen

Andra dagen i Manali skulle vi upp till Rothang Pass. Som Christopher redan har förklarat betyder Rothang "Pile of corpses". Det ligger på 4300 meters höjd och skulle vara ca två timmars bilfärd från hotellet. Vi åkte vid 04:50 för att slippa fastna i köer och ganska snart stannade vi vid en liten butik där vi skulle hyra overaller för att klara kylan. Vi var lite skeptiska och frågade hur kallt det skulle bli men fick bara svaret "very cold". Till slut bestämde vi oss för att indier antagligen inte känner till riktig kyla och förklarade att det nog inte kulle vara ett problem eftersom vi har vinter hemma större delen av året. På så sätt sparade vi 100 rupies (ca 12:50) och slapp ha kläder från 80-talet på oss. Efter ytterligare ett kort stopp för lite te började vägen gå ganska brant uppåt i riktiga serpentiner. För det mesta helt utan räcken och på vägar som absolut inte tillät möten. Ca tre timmar efter att vi lämnade hotellet fastnade vi i den första bilkön. Trots att vägen var så smal stod det bilar parkerade på båda sidor och det kom mötande trafik. Det tog ca 30min att ta oss igenom det området på ca 500m, sedan bar det iväg igen i flera minuter innan vi fastnade i nästa kö. Den var mycket längre och rörde sig väldigt lite väldigt sällan. Vi satt i den kön i flera timmar på ca 3800 meters höjd, men det gjorde inte så mycket. Utsikten var fantastisk och vi tog små promender i kön och tittade på folk och fåglar. Det var lite lustigt att se att de flesta faktiskt hade hyrt overaller eller pälsar medan vi stod i t-shirt och tunna byxor. Det var ca 15-20 grader varmt och vi svettades när vi rörde på oss i den tunna luften, så vi var väldigt nöjda att vi hoppade över det. En hel del jättestora gamar flög ganska nära och något som guiden hävdade var örn men mer såg ut som någon slags glada (visserligen hävdade han att gamarna också var örnar tills jag frågade "isn't that vultures?" varpå han svarade på indiers vis "yes, vultures"). Efter att ha gått en bit framåt i kön fick vi veta vad stoppet berodde på.

Vägen var helt avstängd eftrsom en grävmaskin höll på att laga den och det såg inte ut som att det skulle bli klart på flera timmar. Då bestämde vi oss för att vända och nöja oss med den upplevelsen vi redan hade fått, särskilt som vi fick höra att ganska många hade suttit i sina bilar i över ett dygn och väntat på att vägen skulle öppna igen. Eftersom indier inte har någon känsla för ordning i trafiken och filer så stod det förstås dubbla rader med bilar och bussar som täckte upp hela vägen, så vi sa åt vår chaufför att han kunde försöka lösa det på egen hand medan vi tog en promenad nedåt, det kändes ganska bra att inte behöva sitta i bilen när han skulle försöka tråckla sig loss på smala grusvägar med stup som sidor. När vi hade hunnit gå ca 5km kom han tillslut ifatt oss och tutade glatt, sen bar det av hemåt igen.