Paradiset

Klockan är halv nio på morgonen när vi möter upp Kevin, vår bergsguide som ska se till att vi inte går vilse i dimman. Vi påpekar att vi är glada över den strålande solen, han skrattar lite till svar och frågar om vi har regnkläder med oss. Peter och Camilla ligger kvar på hotellet. De ska spendera dagen i den lilla staden som vi nu promenerar ut ur. Vägen blir snabbt brant, leder upp i skogen norrut. Vi möter några rödklädda tibetanska munkar på vägen. De är på väg till templet där Dalai Lamas födelsedag idag ska firas. Kevin är för det mesta tyst. Han ställer någon fråga om sverige ibland och hans engelska är bra. Han viker av från den smala vägen och väljer en stig till höger. Vi följer efter, tysta, eftersom vi redan är lite flåsiga av promenaden. Någon har stadgat upp stigen med stenar, vilket gör det lite svårare att gå, men jag anar att man i regn hade varit tacksam över dessa. Vi vandrar på stigen genom cederskogar, passerar Kevins hemby och genom en mindre by som ligger på en låg bergskam med vacker utsikt åt båda hållen. Köper varsin apelsinjuice som vi packar ner i väskorna bredvid vattenflaska och regnponcho. Stigen fortsätter uppför, men nu längs bergskanten. Där nere ser vi guidens lilla hemby och nedanför den Mcleodganj, staden vi lämnat för en timme sen. Det är i början av monsunen och grönskan letar sig fram överallt. Emellanåt blir vägen flackare och jämnare, då passar vi på att pusta ut och vågar vrida huvudet för att beundra utsikten en stund. Snart kommer vi in i en väldig skog av Rhododenronträd. De syns så långt ögat kan nå uppför berget och i dalen nedanför oss. Kevin berättar att de blommar i mars, röda blommor stora som en hand. Vi bestämmer snabbt att vi någon gång måste åka tillbaka hit när träden blommar. Vandringen fortsätter under tystnad. Det enda som hörs är fågelkvitter, tre par fötter som kämpar sig uppför stigen, och mina och Christophers lätta flämtningar. Kevin verkar helt oberörd av ansträngningen och går med händerna nerkörda i fickorna. En ko råmar nere i dalen. Det är som om världen står still. Jag förstår nu varför hinduerna byggde många av sina tempel på bergstoppar. Bergen är en plats för meditation. All stress och alla tankar sprids med vinden, och kvar finns bara vi.
En himmelsblå fjäril fladdrar långsamt förbi och kittlar mig på armen. Uppe i slänten står en indisk kvinna med sin son och plockar gröna växter i en stor korg. Deras enda get står en bit ifrån och betar. Vinden fångar kvinnans orange sjal så att den fladdrar som en eld mitt i allt det gröna.
Tusentals nyckelpigor sitter längs stigen, nästan en på varje sten. Jag får koncentrera mig för att inte trampa på dem i den svåra terrängen. Plötsligt avbryts tystnaden av ett gäng högljudda indiska killar i 20-årsåldern som kommer strosande nerför berget. De är klädda i pilotbrillor, bootcutjeans och flipflops och går med varsin cigg i mungipan. De känns totalt malplacerade i den fridfulla naturen. Vi passerar dem snabbt och snart hör vi inte längre deras rop och ekot från andra sidan dalen. Stigen blir ännu brantare sista biten, vi måste stanna flera gånger och hämta andan. Äntligen har vi vandrat den knappa milen uppför och når toppen! Den liknar mest en gräsklädd kulle. Vi slår oss ner på en bänk byggd av stenar och får varsin lunchpåse av Kevin. Magen kurrar och vi äter med god aptit utan en tanke på bakterier och magsjuka, trots att vi äter blöt mat med fingrarna. Under tiden vi äter kommer dimman smygande uppför berget och snart är den vackra utsikten ersatt av ett enda stort vitt sudd. Vi vandrar till andra sidan kullen och möter till min stora förtjusning en liten flock bergsponnyer som betar av det korta gräset. Vi sätter oss i backen. En svart ponny kommer nyfiket fram för att undersöka om vi har något gott med oss. När den inser sitt misstag återgår den till att beta.
Jag tittar på Christopher och tycker att han ser friskare ut än på länge. Jaa, nog är vi i paradiset.