Smuts och bajs

Dessa är andra ämnen som måste nämnas i bloggen innan resans slut. Indien är, som befarat, jävligt smutsigt! Jag har hittat fler sorters smuts än jag trodde var möjligt. Eftersom jag är lite känslig angående smuts (vem är inte det?) så kan man säga att resan varit som en terapi för mig. Frågan är om jag kommer att städa/tvätta/sprita mer eller mindre när jag kommer hem...
Det värsta hände här i Amritsar, igår när vi besökte The Golden Temple. För att få gå in i ett tempel måste man ta av sig skorna. Detta gjordes några hundra meter före själva ingången, så vi knallade barfota på gatan i beckmörker (bara det!). Väl vid porten skulle man gå igenom ett fotbad, (FOTBAD!!) som säkert tusentals indier hade knallat igenom före oss den dagen (vi var där sent på kvällen). Vattnet såg ut att kunna resa sig och gå därifrån när som helst. Nu är det inte så att jag tycker att alla indier är smutsiga, men en människa som överlever ett dopp i Ganges kan inte vara en människa som är särskilt renlig av sig. I morse var jag säker på att vakna med fötterna fulla av prickiga svampar, eller ögon. Men se, de såg ut precis som vanligt, antagligen för att jag skinnflådde dem med tvål och flaskvatten.

Och så bajset. -Resans vanligaste samtalsämne! Vi har nästan fört protokoll över bajsandet, och det varierar både i form, färg och mängd. Jag vet inte om mina reskamrater gillar att bli uthängda, men jag kan åtminstone berätta att den som klarat sig undan den berömda Indiendiarren är katarrmagen själv, moa! Nöjd som sjutton, men än ska jag väl inte ropa hej, två dagar kvar...
Bajs finns i mängder både på gatorna och i skogen. Läskigaste bajsminnet var när Peter såg nåt som såg hyffsat färskt ut och sa "Det där skulle nog kunna vara björn". Då blev jag skitnödig kan jag lova. Björn är min andra fobi. Efter smuts.

Ps. På tempelområden kan man även trampa i tuggummi. Det gjorde jag. Barfota förstås.