Nu har vi ätit vår sista middag i Indien och väntar på hämtning till flygplatsen. Om ca fem timmar lyfter planet, sen har vi mer än ett halvt dygn framför oss i luften och i Bryssel.
Idag har vi strosat runt i Delhi och gjort slut på våra sista slantar på smått och gott. Kul att så många har följt vår resa, vi ses när vi kommer hem.

Sista natten

Nu börjar resan närma sig sitt slut. Det är med blandade känslor vi förbereder oss för hemfärd imorgon natt. Vi har haft en helt fantastisk resa och hunnit med väldigt mycket mer än vi hade trott från början. Jag skulle gärna ta en vända till, samtidigt som vi alla har börjat prata ganska mycket om vad vi ska göra när vi kommer hem, eller framförallt vad vi ska äta. Ko står väldigt högt på den önskelistan.
När vi tittar på bilder från Taj Mahal och Varanasi känns det som att det var väldigt länge sedan, nästan inte ens som samma resa och det kommer nog att behövas ett tag för att smälta allt och komma fram till vad de riktiga höjdpunkterna var, men tigrarna i Bandhavgarh kommer antagligen ganska högt. Å andra sidan tävlar den upplevelsen mot Taj Mahal i solnedgången, båttur på Ganges, lyxhotell i Himalaya, utflykt över trädgränsen i Himalaya och mycket mycket mer. Som sagt, det kommer att ta ett tag för att sortera alla intryck. Imorgon ska vi ta sovmorgon och sedan gå runt i Delhi och se vad den staden har att erbjuda när vi inte har en guide som kör oss mellan olika sevärdheter som senast vi var här, så det här är förhoppningsvis inte det sista inlägget.

Här är facit för resan. Sammanlagt säger Google att det blir ca 380 mil, men en del av sträckan har ju klarats av via tåg och flyg, så det stämmer nog inte riktigt.


Visa större karta


A, New Delhi, Delhi
B, Agra, Uttar Pradesh
C, Khajuraho, Madhya Pradesh
D, Bandhavgarh, Madhya Pradesh
E, Varanasi, Uttar Pradesh
F, New Delhi, Delhi
G, Chandigarh, Chandigarh
H, Shimla, Himachal Pradesh
I, Manali, Himachal Pradesh
J, McLeod Ganj, Himachal Pradesh
K, Jawali, Himachal Pradesh
L, Chamba, Himachal Pradesh
M, Dalhousie, Himachal Pradesh
N, Amritsar, Punjab
O, New Delhi, Delhi

Smuts och bajs

Dessa är andra ämnen som måste nämnas i bloggen innan resans slut. Indien är, som befarat, jävligt smutsigt! Jag har hittat fler sorters smuts än jag trodde var möjligt. Eftersom jag är lite känslig angående smuts (vem är inte det?) så kan man säga att resan varit som en terapi för mig. Frågan är om jag kommer att städa/tvätta/sprita mer eller mindre när jag kommer hem...
Det värsta hände här i Amritsar, igår när vi besökte The Golden Temple. För att få gå in i ett tempel måste man ta av sig skorna. Detta gjordes några hundra meter före själva ingången, så vi knallade barfota på gatan i beckmörker (bara det!). Väl vid porten skulle man gå igenom ett fotbad, (FOTBAD!!) som säkert tusentals indier hade knallat igenom före oss den dagen (vi var där sent på kvällen). Vattnet såg ut att kunna resa sig och gå därifrån när som helst. Nu är det inte så att jag tycker att alla indier är smutsiga, men en människa som överlever ett dopp i Ganges kan inte vara en människa som är särskilt renlig av sig. I morse var jag säker på att vakna med fötterna fulla av prickiga svampar, eller ögon. Men se, de såg ut precis som vanligt, antagligen för att jag skinnflådde dem med tvål och flaskvatten.

Och så bajset. -Resans vanligaste samtalsämne! Vi har nästan fört protokoll över bajsandet, och det varierar både i form, färg och mängd. Jag vet inte om mina reskamrater gillar att bli uthängda, men jag kan åtminstone berätta att den som klarat sig undan den berömda Indiendiarren är katarrmagen själv, moa! Nöjd som sjutton, men än ska jag väl inte ropa hej, två dagar kvar...
Bajs finns i mängder både på gatorna och i skogen. Läskigaste bajsminnet var när Peter såg nåt som såg hyffsat färskt ut och sa "Det där skulle nog kunna vara björn". Då blev jag skitnödig kan jag lova. Björn är min andra fobi. Efter smuts.

Ps. På tempelområden kan man även trampa i tuggummi. Det gjorde jag. Barfota förstås.

O helga ko

Man kan egentligen inte skriva en reseblogg om Indien utan att nämna korna. Så här kommer ett koinlägg. Kor, de finns bokstavligt talat överallt här i Indien. I alla former. I städerna är de oftast magra och halta. På landsbygden ser de finare ut och vaktas ofta noga av sin ägare. Deras huvudföda verkar bestå av skräp. Kartong är en favorit. Ibland kan man se dem stå och mumsa med hela huvudet i en soptunna. De är otroligt lugna och stabila, även när de parkerat för en tupplur mitt på motorvägen. Indierna är förvånadsvärt tålmodiga med sina fyrbenta vänner. Jag har aldrig sett spår av frustration över bilköerna som de orsakar. Vi har också fått lära oss att de indiska korna inte alls är heliga, som vi alltid har trott. Men de är högt respekterade, eftersom indierna älskar mejeriprodukter. Köttet äts bara av gamarna (tyvärr! Jag skulle nästan döda för en hamburgare just nu)!
Hundar är tvärtemot korna inte särskilt respekterade. Nio överkörda hundar har vi skådat hittills. Man bryr sig inte ens om att slänga ner dem i diket när man kört över dem. Ett fåtal har gått i koppel, alla i bergen, där även okopplade hundar ser fräschare ut och till och med kan påminna om en riktig ras. Vi har sett många spinkiga valpar, och jag tror jag måste kolla igenom Peter och Camillas packning innan vi åker hem, så ingen har "råkat" slinka med. Vi passar oss dock från att klappa hundarna, även de fina, av rädsla för rabies. Såg en liten pojke bli biten i Varanasi och det såg riktigt otäckt ut.

Läsare

Vi är väldigt nyfikna på hur många som följer bloggen, det enda vi vet är att det som regel är en bit över 100 sidvisningar per dag. Det skulle vara jättekul om alla som läser det här inlägget skriver en kommentar, det behöver inte stå något särskilt, bara namn eller liknande, så vet vi vilka vi skriver för :)

Amritsar

Idag bar det av mot Amritsar. Vi har nu lämnat bergen och "kylan" bakom oss och tagit oss ner till låglandet och den härliga värmen. På vägen stannade vi för att köpa mango av en liten indier som stod vid vägkanten. Himelskt gott, kommer inte kunna äta mango hemma igen. Lite senare blev det kisspaus ute i det fria. Jag och Johanna gör vårt bästa för att gömma oss från nyfikna blickar. Några vägarbetare löser situationen genom att omplacera sig så att de helt ogenerat kan stirra på oss.
När vi kommer fram till hotellet ser det väldigt fint ut. Lite för fint... efter lite strul vid receptionen inser vi att vi hamnat på fel hotell. Vi och väskor packas in i bilen så bär det av igen. Chauffören verkar lite vilsen i den här staden men som tur är möter helt plötsligt managern från hotellet oss i en korsning och visar oss vägen från en motorcykel. Kvällen har vi spenderat vid det gyllene templet och blivit attackerade av indier och deras kameror.   

Paradiset

Klockan är halv nio på morgonen när vi möter upp Kevin, vår bergsguide som ska se till att vi inte går vilse i dimman. Vi påpekar att vi är glada över den strålande solen, han skrattar lite till svar och frågar om vi har regnkläder med oss. Peter och Camilla ligger kvar på hotellet. De ska spendera dagen i den lilla staden som vi nu promenerar ut ur. Vägen blir snabbt brant, leder upp i skogen norrut. Vi möter några rödklädda tibetanska munkar på vägen. De är på väg till templet där Dalai Lamas födelsedag idag ska firas. Kevin är för det mesta tyst. Han ställer någon fråga om sverige ibland och hans engelska är bra. Han viker av från den smala vägen och väljer en stig till höger. Vi följer efter, tysta, eftersom vi redan är lite flåsiga av promenaden. Någon har stadgat upp stigen med stenar, vilket gör det lite svårare att gå, men jag anar att man i regn hade varit tacksam över dessa. Vi vandrar på stigen genom cederskogar, passerar Kevins hemby och genom en mindre by som ligger på en låg bergskam med vacker utsikt åt båda hållen. Köper varsin apelsinjuice som vi packar ner i väskorna bredvid vattenflaska och regnponcho. Stigen fortsätter uppför, men nu längs bergskanten. Där nere ser vi guidens lilla hemby och nedanför den Mcleodganj, staden vi lämnat för en timme sen. Det är i början av monsunen och grönskan letar sig fram överallt. Emellanåt blir vägen flackare och jämnare, då passar vi på att pusta ut och vågar vrida huvudet för att beundra utsikten en stund. Snart kommer vi in i en väldig skog av Rhododenronträd. De syns så långt ögat kan nå uppför berget och i dalen nedanför oss. Kevin berättar att de blommar i mars, röda blommor stora som en hand. Vi bestämmer snabbt att vi någon gång måste åka tillbaka hit när träden blommar. Vandringen fortsätter under tystnad. Det enda som hörs är fågelkvitter, tre par fötter som kämpar sig uppför stigen, och mina och Christophers lätta flämtningar. Kevin verkar helt oberörd av ansträngningen och går med händerna nerkörda i fickorna. En ko råmar nere i dalen. Det är som om världen står still. Jag förstår nu varför hinduerna byggde många av sina tempel på bergstoppar. Bergen är en plats för meditation. All stress och alla tankar sprids med vinden, och kvar finns bara vi.
En himmelsblå fjäril fladdrar långsamt förbi och kittlar mig på armen. Uppe i slänten står en indisk kvinna med sin son och plockar gröna växter i en stor korg. Deras enda get står en bit ifrån och betar. Vinden fångar kvinnans orange sjal så att den fladdrar som en eld mitt i allt det gröna.
Tusentals nyckelpigor sitter längs stigen, nästan en på varje sten. Jag får koncentrera mig för att inte trampa på dem i den svåra terrängen. Plötsligt avbryts tystnaden av ett gäng högljudda indiska killar i 20-årsåldern som kommer strosande nerför berget. De är klädda i pilotbrillor, bootcutjeans och flipflops och går med varsin cigg i mungipan. De känns totalt malplacerade i den fridfulla naturen. Vi passerar dem snabbt och snart hör vi inte längre deras rop och ekot från andra sidan dalen. Stigen blir ännu brantare sista biten, vi måste stanna flera gånger och hämta andan. Äntligen har vi vandrat den knappa milen uppför och når toppen! Den liknar mest en gräsklädd kulle. Vi slår oss ner på en bänk byggd av stenar och får varsin lunchpåse av Kevin. Magen kurrar och vi äter med god aptit utan en tanke på bakterier och magsjuka, trots att vi äter blöt mat med fingrarna. Under tiden vi äter kommer dimman smygande uppför berget och snart är den vackra utsikten ersatt av ett enda stort vitt sudd. Vi vandrar till andra sidan kullen och möter till min stora förtjusning en liten flock bergsponnyer som betar av det korta gräset. Vi sätter oss i backen. En svart ponny kommer nyfiket fram för att undersöka om vi har något gott med oss. När den inser sitt misstag återgår den till att beta.
Jag tittar på Christopher och tycker att han ser friskare ut än på länge. Jaa, nog är vi i paradiset.

Monsun

När vi åkte från Manali till McLeod Ganj kom monsunen till slut ifatt oss. Vår chaufför regnsäkrade vår packning på ett mycket fiffigt sätt med en pressenning som lät allt regn komma in till packningen men som inte släppte ut något. Resultatet blev att vi fick tömma ryggsäckarna och lägga allt på tork i hotellrummet när vi kom fram. Nu har vi med hjälp av ac och fläkt på max lyckats torka det mesta och all elektronik förvarade vi som tur var i bilen, så inget är förstört, förutom någon bok, till Camillas stora förtret. Nästa gång försöker vi nog övervaka när han packar på taket...

PS. Johanna tyckte att utsikten var lite tråkig från det här hotellet. Vi andra tyckte att hon nog har blivit lite bortskämd ;)

En tur upp i bergen

Andra dagen i Manali skulle vi upp till Rothang Pass. Som Christopher redan har förklarat betyder Rothang "Pile of corpses". Det ligger på 4300 meters höjd och skulle vara ca två timmars bilfärd från hotellet. Vi åkte vid 04:50 för att slippa fastna i köer och ganska snart stannade vi vid en liten butik där vi skulle hyra overaller för att klara kylan. Vi var lite skeptiska och frågade hur kallt det skulle bli men fick bara svaret "very cold". Till slut bestämde vi oss för att indier antagligen inte känner till riktig kyla och förklarade att det nog inte kulle vara ett problem eftersom vi har vinter hemma större delen av året. På så sätt sparade vi 100 rupies (ca 12:50) och slapp ha kläder från 80-talet på oss. Efter ytterligare ett kort stopp för lite te började vägen gå ganska brant uppåt i riktiga serpentiner. För det mesta helt utan räcken och på vägar som absolut inte tillät möten. Ca tre timmar efter att vi lämnade hotellet fastnade vi i den första bilkön. Trots att vägen var så smal stod det bilar parkerade på båda sidor och det kom mötande trafik. Det tog ca 30min att ta oss igenom det området på ca 500m, sedan bar det iväg igen i flera minuter innan vi fastnade i nästa kö. Den var mycket längre och rörde sig väldigt lite väldigt sällan. Vi satt i den kön i flera timmar på ca 3800 meters höjd, men det gjorde inte så mycket. Utsikten var fantastisk och vi tog små promender i kön och tittade på folk och fåglar. Det var lite lustigt att se att de flesta faktiskt hade hyrt overaller eller pälsar medan vi stod i t-shirt och tunna byxor. Det var ca 15-20 grader varmt och vi svettades när vi rörde på oss i den tunna luften, så vi var väldigt nöjda att vi hoppade över det. En hel del jättestora gamar flög ganska nära och något som guiden hävdade var örn men mer såg ut som någon slags glada (visserligen hävdade han att gamarna också var örnar tills jag frågade "isn't that vultures?" varpå han svarade på indiers vis "yes, vultures"). Efter att ha gått en bit framåt i kön fick vi veta vad stoppet berodde på.

Vägen var helt avstängd eftrsom en grävmaskin höll på att laga den och det såg inte ut som att det skulle bli klart på flera timmar. Då bestämde vi oss för att vända och nöja oss med den upplevelsen vi redan hade fått, särskilt som vi fick höra att ganska många hade suttit i sina bilar i över ett dygn och väntat på att vägen skulle öppna igen. Eftersom indier inte har någon känsla för ordning i trafiken och filer så stod det förstås dubbla rader med bilar och bussar som täckte upp hela vägen, så vi sa åt vår chaufför att han kunde försöka lösa det på egen hand medan vi tog en promenad nedåt, det kändes ganska bra att inte behöva sitta i bilen när han skulle försöka tråckla sig loss på smala grusvägar med stup som sidor. När vi hade hunnit gå ca 5km kom han tillslut ifatt oss och tutade glatt, sen bar det av hemåt igen.

Vilken dag

Idag har varit en riktigt jobbig dag. Redan i förrgår blev Christopher dålig när vi åkte från Shimla till Manali. Han fick extremt ont i huvudet och mådde illa. Innan det hade han varit lite hängig och febrig till och från, men i bilen slog det till med full kraft. Chauffören blev tvungen att stanna för att Christopher skulle få ligga ner ett tag och vi hittade ett litet hak längs vägen där vi lade honom på golvet och kylde honom med något av Johannas klädesplagg dränkt i mineralvatten. Efter ett tag kom någon av de lokala förmågorna med en madrass så det blev lite bekvämare, men när det inte blev bättre bestämde vi oss för att hitta en läkare. Det var lättare sagt än gjort. Till slut fick vi tag på en som tog blodtrycket och tempen och konstaterade att det bara var feber och alltså inget att oroa sig för, vi andra var rörande överens om att feber snarare är ett symptom än en sjukdom, men det verkade inte han tycka. Christopher fick några tabletter som skulle hjälpa och det gjorde de, ett tag. Igår mådde han lite bättre och tog en promenad i skogen medan jag och Camilla åkte högt upp i bergen med vår guide. Imorse däremot slog det till igen. Christopher blev kvar i sängen och efter ett tag bad vi guiden att få tag på en läkare. Under de närmaste timmarna fick vi en rad olika besked, en  läkare skulle komma alldeles strax, det finns ingen läkare som kan göra hembesök, vi ska till det stora sjukhuset i Manali o.s.v.  Under tiden kollade Christopher och Johanna upp symptomen på vårdguiden och kom fram till att det fanns risk för att det kunde vara hjärnhinneinflammation. Då tröttnade jag och ringde SOS International. Fantastiskt skönt att få prata svenska med någon. Det visade sig att det stora sjukhuset i Manali var en tandläkare med en akutmottagning, en som de inte alls kunde rekommendera, i stället skulle vi ta oss till Kullu 32 km bort, där det fanns ett C+ sjukhus på deras skala där C är sämst. Guiden tyckte fortfarande att vi skulle till Manalis sjukhus men vi förklarade att det inte spelade någon roll vad han tyckte, nu var det bara att ta oss dit vi ville. Resan tog ca 1,5 timmar och till slut fick vi tag på en riktig läkare med M.D i titeln som snabbt konstaterade att det antagligen var Migrän. Christopher blev skickad i säng med dropp och fick lite tabletter och några sprutor. Efter en lite svajig snart där de fick göra en datortomografi blev det snart bättre och bättre och nu är vi till slut tillbaks på hotellet och har fått lite middag i oss. Dessutom har Christopher fått ett helt apotek med sig. Migrän tabletter och mer migräntabletter, tyngre smärtstilllande, åksjuketabletter mot illamåendet och något mot epileptiska anfall av någon anledning. Imorgon bär det av mot McLeod Ganj och vi hoppas att läget bara fortsätter att förbättras.
Till råga på allt så hade Camilla en helvetesnatt med magkramper och kräks, men hon mår tack och lov bra nu. Vi tog det säkra före det osäkra och påbörjade en antibiotikakur direkt.

Jag hoppas på att kunna lägga upp lite bilder och en post om turen upp i bergen, men jag har inte riktigt ork till det just nu. Imorgon kanske. Nu ropar sängen efter mig.

Manali

Nu har vi anlänt till Manali, där det var meningen att vi skulle bo på ett luxury camp. Det visade sig att campen var långt ifrån luxury, skitigt och trångt och insekter överallt. Jag har dessutom lyckats dra på mig en fruktansvärd huvudvärk (som enligt läkaren bara är feber), så jag kunde inte följa med på dagens vandring i Rothang pass ( Rothang betyder för övrigt "pile of corpses"), strax över 4000 m. Jag och Johanna tog en väldigt långsam skogspromend istället, och nu känns skallen bättre. Hoppas jag kan följa med i morgon. Det ser ut som monsunen hinner ikapp oss i veckan, med upp till 50 mm regn om dagen. Ska bli spännande!