Vilken dag

Idag har varit en riktigt jobbig dag. Redan i förrgår blev Christopher dålig när vi åkte från Shimla till Manali. Han fick extremt ont i huvudet och mådde illa. Innan det hade han varit lite hängig och febrig till och från, men i bilen slog det till med full kraft. Chauffören blev tvungen att stanna för att Christopher skulle få ligga ner ett tag och vi hittade ett litet hak längs vägen där vi lade honom på golvet och kylde honom med något av Johannas klädesplagg dränkt i mineralvatten. Efter ett tag kom någon av de lokala förmågorna med en madrass så det blev lite bekvämare, men när det inte blev bättre bestämde vi oss för att hitta en läkare. Det var lättare sagt än gjort. Till slut fick vi tag på en som tog blodtrycket och tempen och konstaterade att det bara var feber och alltså inget att oroa sig för, vi andra var rörande överens om att feber snarare är ett symptom än en sjukdom, men det verkade inte han tycka. Christopher fick några tabletter som skulle hjälpa och det gjorde de, ett tag. Igår mådde han lite bättre och tog en promenad i skogen medan jag och Camilla åkte högt upp i bergen med vår guide. Imorse däremot slog det till igen. Christopher blev kvar i sängen och efter ett tag bad vi guiden att få tag på en läkare. Under de närmaste timmarna fick vi en rad olika besked, en  läkare skulle komma alldeles strax, det finns ingen läkare som kan göra hembesök, vi ska till det stora sjukhuset i Manali o.s.v.  Under tiden kollade Christopher och Johanna upp symptomen på vårdguiden och kom fram till att det fanns risk för att det kunde vara hjärnhinneinflammation. Då tröttnade jag och ringde SOS International. Fantastiskt skönt att få prata svenska med någon. Det visade sig att det stora sjukhuset i Manali var en tandläkare med en akutmottagning, en som de inte alls kunde rekommendera, i stället skulle vi ta oss till Kullu 32 km bort, där det fanns ett C+ sjukhus på deras skala där C är sämst. Guiden tyckte fortfarande att vi skulle till Manalis sjukhus men vi förklarade att det inte spelade någon roll vad han tyckte, nu var det bara att ta oss dit vi ville. Resan tog ca 1,5 timmar och till slut fick vi tag på en riktig läkare med M.D i titeln som snabbt konstaterade att det antagligen var Migrän. Christopher blev skickad i säng med dropp och fick lite tabletter och några sprutor. Efter en lite svajig snart där de fick göra en datortomografi blev det snart bättre och bättre och nu är vi till slut tillbaks på hotellet och har fått lite middag i oss. Dessutom har Christopher fått ett helt apotek med sig. Migrän tabletter och mer migräntabletter, tyngre smärtstilllande, åksjuketabletter mot illamåendet och något mot epileptiska anfall av någon anledning. Imorgon bär det av mot McLeod Ganj och vi hoppas att läget bara fortsätter att förbättras.
Till råga på allt så hade Camilla en helvetesnatt med magkramper och kräks, men hon mår tack och lov bra nu. Vi tog det säkra före det osäkra och påbörjade en antibiotikakur direkt.

Jag hoppas på att kunna lägga upp lite bilder och en post om turen upp i bergen, men jag har inte riktigt ork till det just nu. Imorgon kanske. Nu ropar sängen efter mig.